Det kunde varit värre!

Som bekant är det ju aldrig riktigt bra med mig. Det är ju alltid fel någonstans och som det ser ut i dagsläget är det även så framtidsprognosen lyder.

Igår gjorde jag de sista delarna för magistermärket i simning vilket var b.l.a. 1000 m klädsim och 1000 m ryggsim. När jag simmade ryggsim kände jag att mitt knä inte var helt nöjd med min aktivitet. Men simning ska ju vara skonsamt har man hört (givetvis inte mot mig). Hur som helst blev jag klar i simhallen och begav mig så småningom till ishallen för att öva inför morgondagens examination i skridskor.

I ishallen var det allmän åkning vilket innebar att det var massa små människor där (barn). Ett av momenten vi ska examineras i är att åka baklänges. När jag övade på det och hade fått upp ett bra glid kom jag på att det kan vara lämpligt att se sig om så att jag inte kör även någon liten stackare. Problemet är att jag tappar balansen när jag vrider på huvudet. Detta resulterade i att jag föll framåt och landade på hakan. Jag hade för mig att kroppen reflexmässigt skulle ta emot sig med händerna, men den informationen har uppenbarligen inte min kropp fått ta del av. Jag minns att jag någonstans på väg ned mot isen tänkte "men armarna då". Det hela gick ganska bra trots allt, det knakade till i käken (konstigt) och så slog jag naturligtvis i knät (ja samma knä!) Men det kunde ju varit värre! Tänderna sitter kvar, och det enda som syns är en litet sår på hakan. Det ser ut som att jag har ätit spaghetti och köttfärsås och fått ett ketchupstänk på hakan. Knät är lite blått också, och så har jag ont inuti knät också sen simningen. Och som allt annat så tror jag givetvis att jag kommer att ha ont hela livet. Men - det kunde varit värre. Tänk om jag inte hade några knän, fruktansvärt komplicerat!