Utgång

En tidigt velande blev ett sent beslut. Men beslutet var det enda rätta: utgång! En liten snabb reflektion hann jag med under kvällen. Om det kliar på låt säga, min hals. Då frågar jag någon i min omgivning "har jag något där, det kliar". Många gånger blir svaret, nej. Nu kan jag enbart utgå från mig själv, men i dessa sammanhang slutar jag klia och glömmer bort det hela, det syntes ju inget. Detta får det hela att verka som ett problem enbart om det skulle synas något. Men då det inte gör det struntar man i det. Det är alltså viktigare att det inte syns, men att det kliar är skit samma. Borde det inte vara tvärt om? Denna tanke var glasklar igår, känner med detsamma att det inte är fullt lika tydlig nu.

Det blev utgång