Träning & tortyr

Jag och Ylveriet gick ut hårt med ett dubbelpass på sekten. Men efter helgens kolhydratuppladdning var jag helt klart taggad. Första passet var ladies night, vilket var lika fantastiskt som vanligt. Jag tror dock att våra medmotionärer uppfattade mig aningen mer taggad än jag var då jag gjorde någon form av jubel precis när vi skulle sätta igång, jublet berodde dock på det Ylva precis berättat.

Pass två, det stora nederlaget. Det var ett Step-up-pass. Att stå längst bak ger inte de bästa förutsättningarna för att se ledaren, att sen knappt höra vad hon säger underlättar inte heller. Jag har upptäckt att jag blir väldigt irriterad när jag inte fick till det. Irritationen växte ju mer passet gick, all form av logiskt tänkande var för länge sedan förbrukat vilket gjorde det omöjligt för mig att se någon som helst logik i allt hopp och skutt, framför-bakom-upp-ner-sida-sväng-snurr-kick-hop-URK! Det som gav mig lite tillfredsställelse var tanken på att hoppa på den där ...stepbrädan riktigt hårt. Och givetvis, min gröt som väntade där hemma.

Och ja, Ylva, jag vet. Jag kommer "behöva" uppleva det igen.