Henke susade oroväckande i lördags. Det var som jag befarade, fraktur på framhjulet. Måndagen inleddes därmed att eskortera honom till verkstan. Måndagspeppen lyste med sin frånvaro.
Därefter var det dags för föreläsning, vilket gav en annorlunda vändning. Precis när vi satt oss tappar jag min halsduk ner till raden framför. Jag böjer mig fram över stolarna framför för att nå den. Inte helt otippat tar Ylva tillfället i akt och försöker häva mig över. Föreläsningen ska precis börja så vi inser att det nu är läge att sätta sig ned. Detaljen jag då missar är att stolssitsen fälls upp när man ställer sig upp, vilket leder till att jag faller i golvet med ett brak. Föreläsaren noterar detta och säger: "Nämen, var det någon som försvann?" Virre är inte sen, utan säger då: "Ja, Marie Eriksson." Ylva kompletterar det hela genom att peka ned i den glugg som nu blivit mellan henne och Krabbelen. Tack vänner! Men men, det var ju bara en föreläsningssal med drygt hundra studenter.
Och ja, Iphonens tid är nu, ni får en bild.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack för morgonens första skratt!
SvaraRadera