Till en början var jag fokuserad (nåväl, allt är reativt). Det blev mål efter fyra minuer och jag var snudd på pepp. Någonstans i mitten fick jag en dipp, men lyckades hålla huvudet i riktning mot planen så att det i alla fall såg ut som att jag tittade. I halvlek hittade vi ett tält där Pontuz Löfgren bjöd på bullar och te, vilken kille. Jesus återfick peppen. Sen var det dags igen. Liksom Elfsborg tog ledningen över Kalmar tog kylan ledningen över vår kropp. Kan de inte spela fortare? Men vi gav inte upp och ungefär samtidigt som Kalmar kvitterade domnade våra fötter bort totalt. Dock hörde jag mig själv uttrycka någon form av spontant jubel när Kalmar gjorde mål, är det ett framsteg?
På väg mot Fredriksskans:
Carro: Titta, det här är ju nästan som festival, bra va!
Jag: Festival?
Carro: Men en liten stadsfestival då?
Jag: Mm. Visst.
Carro: Men en folkfest är det i alla fall.
Underbart referat av matchen! Tack :-)
SvaraRadera